• An Image Slideshow
  • An Image Slideshow
  • An Image Slideshow
  • An Image Slideshow
  • An Image Slideshow
  • An Image Slideshow
English (United Kingdom)

Ångaren Bohuslän

 

BOHUSLÄN är Västkustens sista passagerarångare och Sveriges största ångmaskindrivna fartyg i reguljär drift.


CARLA-MEDIA AB, Lysekil 
Hon byggdes 1914 på Eriksbergs Mekaniska Verkstad för Marstrands Nya Ångfartygs AB (Marstrandsbolaget), och gick i mer än 40 år på traden Göteborg - Lysekil - Smögen - Gravarne (nuvarande Kungshamn). När med tiden öarna längs kusten fick färje- eller broförbindelse med fastlandet, blev konkurrensen från bussar och lastbilar övermäktig, och ångaren sattes in i s.k. "inköpstrafik" i Öresund och senare mellan Strömstad och norska hamnar. Hösten 1963 lades hon upp, och två år senare såldes hon till upphuggning.

Hon räddades då av en skara entusiaster, som 1965 bildade Sällskapet Ångbåten. Efter ett intensivt upprustningsarbete gick ångaren redan nästa sommar åter i sina gamla farvatten.Sedan dess seglar BOHUSLäN varje sommar i de vatten hon en gång byggdes för, moderniserad där sådana krav ställs, men i övrigt återställd i allt väsentligt med maskin och panna i original och salonger nära nog som vid leveransen i maj 1914.

Ångaren BOHUSLäN går reguljära turer under högsommaren och i beställningstrafik under försommar och höst. Sällskapet Ångbåten driver BOHUSLäN utan bidrag från allmänna medel. Inkomsterna kommer från trafiken och medlemsavgifter. För varje resa behövs 12 - 15 besättningsmedlemmar, vilka alla arbetar frivilligt och helt utan betalning. Vintertid arbetar medlemmar med underhåll och med de restaureringar som ett museifartyg behöver.

 

 

Marstrandsbolagets flaggskepp

Under första hälftern av 1900-talet var det två stora rederier som kompletterade, och delvis konkurrerade med varandra om trafiken från Göteborg längs kusten upp mot Strömstad. Det var Marstrandsbolaget, med trafik på Marstrand, Lysekil, upp till Smögen och Gravarne, nuvarande Kungshamn. Och det var Bohuslänska Kusten, ett Uddevallarederi med linjer via Marstrand till Uddevalla, och dessutom en kustlinje utanför de stora öarna upp till Lysekil, Strömstad och Oslo.

BOHUSLÄN, byggd 1914, var inte bara den yngsta utan också den mest eleganta av Marstrandsbolagets fartyg. Sommartid upprätthöll hon expressrutten: Hon lämnade Stenpiren i Göteborg klockan 7 f.m. och ankom Gravarne klockan 2 e.m., vände nästan omedelbart för att vara tillbaka i Göteborg klockan 9 e.m. Och då anlöptes ett antal mellanliggande bryggor, bl a Marstrand, Lysekil och Smögen. Så värst mycket gods blev det naturligtvis inte tid att lasta och lossa. Torsdagarna var liggedag - då bunkrades det kol, och intendenturen fyllde på sina förråd. - På vintrarrna var BOHUSLÄN en arbetshäst som alla andra, längre liggetider vid bryggorna, mer tid för tyngre last.

I över 40 år gick ångaren på traden Göteborg - Lysekil - Smögen/Gravarne. I sommarsol, i storm, tjocka, snöyra och isgång, gjorde ångaren sina resor, 6 dar i veckan, året om. I 33 år fördes befälet av kapten Carl Johansson, med smeknamnet "Calle Skjorta" (sommartid brukade han ta av sig i skjortärmarna när han stod på kommandobryggan ). Han gjorde mer än 9000 resor, utan radar, utan automatik, men med kompass, klocka och en kraftig rorsman som navigationshjälpmedel.

Besättningen uppgick till bortåt 20 personer: befälhavare, två styrmän, två rorgängare, tre matroser, maskinchef (chief), maskinist, två eldare, och så intendenturen: restauratris, kock, två servitriser (en i matsalongen på övre däck och en i aktersalongen), och så en uppassare i försalongen, andraklasspassagerarnas matsal. När man väntade sig extra många passagerare, t ex sommarsöndagar, förstärkte man med två-tre extra servitriser. Under femtiotalet fick många av öarna bro- eller färjeförbindelse med fastlandet, och de gamla kustångarna konkurrerades ut av bussar och lastbilar. En efter en såldes de gamla båtarna, oftast till skrot, någon gång till andra trafikområden. Idag finns endast en av passagerarångarna kvar, BOHUSLÄN.

 

 

"Inköpstrafik"

Efter andra världskrigts slut förändrades trafikmönstret längs Bohuskusten. Öarna förbands med fastlandet med bilfärjelinjer och ibland broar. Passageratrafiken togs över av bussar (och så småningom privatbilar), och den lättare godstrafiken av lastbilar. Underlaget för Marstrandsbolagets ångare försvann.

Men en annan trad öppnade sig istället. Sprit- och tobaksskatter höjdes undan för undan (även om de var mycket låga med sedda med dagens ögon). Vattnet mellan Sverige och grannländerna var "internationellt", och sprit och tobak kunde säljas ombord i fartyg i internationell trafik utan skattepålagor. Svenska folket lärde sig ett nytt begrepp: "tax free".

Många gamla skärgårdsångare sattes in i s.k. inköpstrafik på olika rutter i Öresund. Sedan BOHUSLAN byggts om med tax free shop på mellandäck och akterdäcket byggts in till en kafeteria, sattes hon in i på linjen Landskrona - Tuborg.

Myndigheterna såg givetvis inte med blida ögon på att svenskar så enkelt kunde smita undan sprit- och tobksskatter. Öresund definierdes om så att det inte längre var "internationellt" vatten, och inköpstrafikens glansdagar var över. Fortfarande var det lönsmt att göra inköp i land i Danmark, men antalet resenärer blev för litet för den stora flottan.

Men det finns ju flera grannländer. BOHUSLÄN sattes in i trafik mellan Strömstad och närliggande norska hamnar som Halden och Sandefjord. Men inte heller här blev glädjen beständig. Definitionen på "internationellt" vatten ändrades gradvis. Till slut måste man resa mellan Strömstad och Kragerö för att kunna göra de åtråvärda inköpen - en rutt som var alldeles för lång för BOHUSLÄN. Efter att ha gått sommaren 1963 mellan Strömstad och Sandefjord (utan tax free försäljning) lades hon upp i Marstrand i avaktan på en oviss framtid.

Vårvintern 1965 bogserades BOHUSLÄN från Marstrand till Ringön i Göteborg för upphuggning. Skulle detta vara slutet på en femtioåring?

 

 

Museiångaren BOHUSLÄN

När nöden är som störst är hjälpen närmast, påstås det. I det här fallet var det en skolgrabb, Ingvar Kronhamn, som drog igång räddningsaktionen "Rädda Bohuslän". I april bildades Sällskapet Ångbåten, med ändamålet att söka för framtiden bevara en av de få kvarvarande passgerarångarna på svenska västkusten. Siktet var inställt på BOHUSLÄN, och så särdeles många andra kandidater fanns inte (Uddevallabolagets GÖTEBORG fanns kvar ytterligare några år vid kaj i Strömstad, för att skrotas 1975 i Hälle).

Skrothandlaren uppges ha gett 40000 kronor för "skrotet", men begärde 60 000 för att skiljas ifrån det. En insamling drogs igång, med försäljning av andelar i den nybildade Ångbåten Ekonomisk Föreningr om 100 kronor styck (betänk att detta var innan den stora inflationsperioden, och en liter bensin kostade 75 öre). Det lyckades, mot alla odds!

Efter ett intensivt upprustningsarbete gick ångaren redan nästa sommar åter i sina gamla farvatten. Sedan övertagandet seglar BOHUSLäN varje sommar i de vatten hon en gång byggdes för, moderniserad där sådana krav ställs, men i övrigt återställd i allt väsentligt med maskin och panna i original och salonger nära nog som vid leveransen 1914.